NY UTBILDNING VT 12

Svenska Psykodramaskolan

 

                         Medlem av FEPTO

Federation of European Psychodrama Organisations

                      

                           PSYKODRAMA

                            2012 – 2013

                                Stockholm

 Utbildningen äger rum i en kontinuerligt sammansatt halvöppen grupp genom seminarier, individuell rådgivning, gruppträning, regiträning, handledning och föreläsningar parallellt med vanlig yrkesverksamhet.Utbildningen varar i två år (500 t) och är förlagd till ett kurspass per månad (20 t) samt en internatvecka (70 t) varje år. Delar av undervisningen äger rum tillsammans med fortbildningselever.Utbildningen leder till bitr. psykodrama regissör. För att bli certifierad självständig psykodramaregissör krävs fortsatta studier på avancerad nivå.


Psykodrama
samt sociodrama är gruppmetoder användbara inom psykoterapi, socialt arbete, vårdområdet, pedagogik, arbetsliv/organisation samt teater. Dr. J.L. Moreno är psykodramats, sociodramats, sociometrins och gruppsykoterapins grundare. Han blev världsberömd som sociolog och psykoterapeut och förenar dessa vetenskaper i sin metod. Hans metoder används idag inom olika KBT-tekniker liksom inom många system- och familjeterapeutiska metoder.


Psykodrama
söker att förena djup- och socialpsykologins kunskapsområde med ett filosofiskt existentiellt och mytologiskt perspektiv.Psykodrama arbetar med övningar, fantasi, bildskapande och improviserad teater som en väg att träna och kunna öka vår spontanitet, kreativitet, etiska medvetenhet samt vår förmåga att handla rätt. I psykodrama gestaltas de konflikter och svårigheter människan kan bära, i form av fantiserade och verkliga roller som spelas upp på en scen under ledning av en psykodramaregissör.Andra deltagare i gruppen kan väljas att spela de roller som behövs i spelet. Genom rollbytet, ett av de främsta verktygen till förändring,, gestaltas även de beteenden, åsikter och perspektiv den andre har i en konflikt, något som vi ofta är oförmögna till i vardagen då vi är helt upptagna av vårt eget perspektiv.På scenen gestaltas våra inre bilder och berättelser där även fantasin/sagan och mytologin blir en väg till läkning. Vi får hjälp att skapa nya berättelser och skapa nya roller i vårt beteende som ökar förmågan att använda vårt omdöme med andra människor och i valsituationer.I metoden finns möjlighet att förstå oss själva bättre, att kunna erfara gruppers kraft till förändring genom dialog och möten med andra i gruppen. Gruppen är en viktig bas för nya erfarenheter av att vara med andra och innebär nya upptäckter av hur vi kan förhålla oss till andra människor. Moreno betonade mötet och skapandets betydelse för personlig utveckling och gruppers sammanhållning. Tele beskriver en relation som innebär att vi har kärlek och respekt för varandra, samt att vi kan hålla samman trots olikhet.

 


Utbildningen innehåller följande kursmoment

  • Själverfarenhet/personlig självkännedom
  • Intervju och uppvärmningstekniker, kommunikationsträning
  • Psykodramatiska och gruppdynamiska metoder
  • Aktiv ledarskapsträning
  • Sociometrisk metodik - teambuilding
  • Teori - Moreno, roller, mytologi, filosofi
  • Sociodrama och Play-back teater
  • Surplus-reality – begreppet
  • Handledningstekniker och konflikthantering
  • Drömarbete och imagination
  • Antikens mytologi

 


Psyko- och sociodrama
har visat sig vara framgångsrikt inom socialt arbete, psykoterapeutiskt arbete, teater, arbetslivet och inom organisationsutveckling. Skolan har därför ingen preferens för vilken yrkesgrupp utbildningen vänder sig till. Däremot krävs högskoleutbildning eller motsvarande för avancerad nivå. Undantag från detta krav kan ges vid särskild lämplighet för psykodrama.

 

Kurslokal  Andersson Psykologkonsult AB, S:t Eriksgatan 31 A, Stockholm

Tid 12/1-14/1, 2/2-4/2, 15/3-17/3, 29/4-21/4, 24/5-26/5,
torsdagar 18.30- 21.30, fredagar 10.00- 19.00,
lördagar 10.00- 15.00, En veckas internat under sommaren.
Våren innebär fem kurspass. Hösten innebär fyra kurspass 1g/mån

 Kostnad
15 100 kr/ termin exkl.moms/18 875 inkl. moms/ för egen företagare,
13 750 kr inkl. moms för privatpersoner

Tillkommer logi och reskostnad vid sommarveckor/kurskostnad ingår i terminsavgiften/ samt kostnad för kurslitteratur.

 

 

Lärare  Kerstin Jurdell
socionom, psykodramaregissör, T.E.P.
grundare av Svenska Psykodramaskolan

Lärare i psykodrama sedan 20 år i Sverige, Tyskland, Finland, Norge och Portugal. Privat verksam med utbildning, handledning och individ/ familjeterapi.

 

Information och kursplan kan nås via
Svenska Psykodramaskolan
Wollmar Yxkullsgatan 37,118 50 Stockholm
Email: psykodramaskolan@gmail.com
Tfn: 08/ 658 22 48 eller 0708/ 58 22 48

www.psykodramaskolan.blogg.se

 

 


Det dionysiska psykodramat- om människosyn

  • Södertörns Högskola/Centrum för Praktisk Kunskap
  • Praktisk Kunskap HT 11/Människosyn
  • Handledare Ulla Ekström von Essen

Det dionysiska Psykodrama -  Om människosyn



                                                av Kerstin Jurdell



Följande essä beskriver den människosyn jag arbetar med i det dionysiska psykodramat. Människosynen avspeglar även mitt tänkande om människan i stort. Inledningsvis beskriver jag några signifikanta händelser i mitt tidiga yrkesliv på 70-talet, där jag har upplevt hur konflikter mellan det rådande synsättet, den psykoanalytiska människosynen och min människosyn kom att visa sig. Den rådande normen i de yrkessammanhang där jag var verksam under 70- talet och 80-talet, var präglat av en psykoanalytisk kultur som hade makten över min profession som är det sociala arbetet och psykoterapi. Kanske skulle min människosyn idag möta ett liknande motstånd från det jag uppfattar nu som innehavare av makten i psykoterapi, nämligen KBT? [1] Människosynen är nog det område där värderingar och konflikter inom professioner starkast för sin kamp, men som dessvärre många gånger inte lyfts fram och blir till en medvetenhet om varför man slåss. Istället lurar ofta konflikterna i det fördolda, till synes oförståeliga utifrån och kanske även inifrån?

 

70-talet

Tidigt under min yrkesbana som socionom valde jag att gå i egen psykoterapi. Som yngre slet jag med en stark och plågsam ensamhetskänsla. Det var 70-tal och en mängd nya metoder hade funnit sin väg till Sverige. Jag mötte holistisk psykoanalys, bio-energetisk kroppsterapi, gestaltterapi och psykodrama. Den etablerade formen var Freud och hans lärjungar som dominerade psykoterapiscenen och som var den då enda statligt erkända psykoterapimetoden, genom namnet psykodynamisk psykoterapi eller psykoanalys. Jag fann mig aldrig tillrätta i den psykoanalytiska världen trots dess status. En invändning var kontakten jag själv hade haft med min analytiker. Efter avslutad analys mötte jag honom på en kroppsterapikurs, där vi bägge var kursdeltagare. Jag blev glad över återseendet, men glädjen förbyttes snabbt i besvikelse, när han under kursen bad mig att undvika att titta på honom i övningar vi simultant utförde i ett större kursrum. Han motiverade detta med att jag kanske skulle gå i ”re-analys”[2] (vilket aldrig varit på tal). Jag uppfattade att han var rädd för att visa sig som människa för mig och undrade över en metod som förnekade det mänskliga så till den milda graden? Jag kan idag fundera över att han inte tog ansvar för sitt behov genom att själv lämna kursen, utan istället skulle jag bete mig märkligt och undvikande? Även i andra sammanhang konstaterade jag att psykoanalytisk teori och metodik, inte passade mig. Den avsiktliga reduktionen av ett mänskligt möte och den avsiktliga förvrängningen av dialog och kommunikation som uppmuntrandet av en överföringsrelation innebär var inte en framkomlig väg för mig.

 

Förhållningssätt i psykodynamisk psykoterapi

I den psykoanalytiska teorin uppmanas den professionelle att etablera en överföring mellan klienten och den professionelle.[3] Det innebär att den professionelle medvetet ska dölja delar av sin personlighet för att därigenom inte störa att en överföring (eller projektion) [4] till psykoterapeuten kan uppstå. I en psykoanalys ligger även analysanden ned och analytikern sitter bakom så att man inte har ögonkontakt och därmed anses analysanden att kunna friare associera. Överföringen betraktas som en kungsport till det omedvetna som sedan analyseras. Om klienten uppfattar sin psykoterapeut på ett visst sätt som exempelvis dominant, avvisande, tillitsfull, vänlig, påträngande kan detta innebära att klienten omedvetet projicerar dessa karaktärsegenskaper på psykoterapeuten, där detta istället handlar om hur klienten har bemötts av viktiga figurer i sin uppväxt, oftast föräldrarna. Frågor från klienten kastas snarare tillbaka till klienten än att man svarar. Detta kan vara för att uppmärksamma klienten på sin egen problematik, t.ex. att klienten vill att terapeuten ska ta ansvaret. Även frågor av mer personlig natur om terapeutens person bör avvisas just för att överföringen inte ska störas. Terapin innebär även att terapeuten ofta är mer passiv och lyssnande förutom tolkningar av det omedvetna hos sin klient. Den professionella relationen kännetecknas därigenom av en slags reducerad verklighet som jag ser det.

 

”Det är farligt!! Människor kan bli galna!”

Vi befinner oss på fortfarande på 70-talet. Jag har ett vikariat som kurator på PBU, en barnpsykiatrisk öppenvårdsmottagning, sedan några månader. Mottagningen har ett internt utbildningsprogram, där anställda delar med sig av kurser som de själva har deltagit i till andra. Jag har förvånande inbjudits av Birgitta, en kollega, trots min ungdom (25 år) och kortvariga tjänstgöring, till att berätta om en kurs jag har deltagit i. Kursen var om drömmar och leddes av George Downing i en metod som heter integrativ kroppspsykoterapi.[5] Under kursveckan, en del av en längre utbildning, användes kroppsterapeutiska samt psykodramatiska metoder.

 

Lokalen var relativt liten på min arbetsplats. Jag hade en timme till förfogande för min presentation. Jag berättade hur kursledaren inbjudit en intresserad deltagare att först berätta sin dröm. Därefter iscensattes en av scenerna, där en av deltagarna valdes att spela mamman som förekommit i drömmen. Från drömmen framkom att drömmaren var rasande på sin mamma. Kursledaren uppmanade honom att rikta sin vrede mot den person som spelade mamman framför honom. Till sin hjälp hade han en madrass mellan sig och ”mamman”. Drömmaren satt på knäna och uppmanades att slå med sina armar med full kraft på madrassen framför sig och uttrycka alla känslor av raseri, ilska och besvikelse mot ”mamman” som satt framför honom.  Jag berättade hur drömmaren relativt mekanistiskt uttryckt sin vrede till att börja med, men sedan gripits av situationen och börjat slå alltmer rasande och skrikit ut sin vrede över ”mamman”. Han blev högröd och svettig och alla vi som iakttog honom insåg att mängder av erfarenheter av besvikelse och bristande förståelse från mamman kokade ur framför oss. Vi som gick kursen var alla professionella i meningen psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter. Jag bävade något inför kraften i vreden framför mig och hur lugnt drömmaren guidades av vår kursledare Georg i denna starka utlevelse. Ovanligt för mig som svensk att få se dessa starka känsloutlevelser i ett tryggt sammanhang, konstaterade jag.

Plötsligt avbröts min berättelse av att två äldre kvinnor, Britt-Inger, min handledare, kurator på mottagningen samt Veronica, psykolog, SKREK till mig att ”det här är ju farligt” man kan ju bli galen”. Mötet blev helt plötsligt tumultartat på mottagningen. Jag blev helt stel och undrande över denna starka reaktion, som för mig kom helt oförberett. Jag hade en viss aning att mitt ämne skulle vara kontroversiellt men inte i denna utsträckning. Birgitta ingrep och sa argt och indignerat till kvinnorna att de verkligen inte hade rätt att avbryta mig på det här oförskämda viset.  Stämningen var förvirrad i rummet. Jag uppmanades att fortsätta, men då valde de bägge kvinnorna att gå.

 

Vid nästa handledningstillfälle tog Britt-Inger upp att hon inte längre kan vara min handledare, eftersom hon reagerat som hon gjorde under min föredragning. Hon hade istället frågat en kollega som skulle överta ansvaret för mig. Jag reagerade med undran och obehag, eftersom det kändes som det var mitt fel vad som hade hänt. Jag ifrågasatte inte bytet av handledare eftersom jag var misstrogen mot henne. Idag kan jag tänka att hon förstås istället skulle berättat om sin reflektion, kanske varför hon blivit så upprörd och erbjudit mig att stanna kvar om tilliten kunde återupprättas. Nu smet hon även från sitt ansvar utan att berätta vad som väckt hennes starka reaktion, genom att raskt kasta ut mig. För mig var detta återigen ett exempel på hur en auktoritet inte kunde hantera att deras egen personlighet blev synliggjord, liksom tidigare hur min analytiker hade reagerat då vi hamnade på samma kurs. Dessa två händelser innebar för mig att detta kom att bli mitt problem och inte deras. Vad som låg bakom de upprörda kollegornas reaktion på mitt föredrag har jag inga svar på, förutom hur just människosynen kan bli en kamp mellan olika psykoterapimetoder. Psykoanalytiskt utbildade terapeuter som Britt-Inger och Veronica utmanades kanske av att familjeterapeuter som Birgitta började växa sig starka? Psykoterapi företräder ibland olika trossystem och reaktionerna verkar snarare bli som när ”präster” inom de olika metoderna ska upprätthålla den ”rätta tron”? Och kanske behovet av att just ”min” kunskap blir det säljande i ett konkurrerande arbetsliv? Sammantaget kom dessa händelser och annat att bidra till att jag valde att arbeta med psykodrama, till att börja med under ett flertal år inom en vuxenpsykiatrisk mottagning, där jag fick stöd för detta arbetssätt.

 

Tidigt störda

Jag fick lära mig under 70-talet på fortbildningar i psykoterapi och socialt arbete att de psykoterapeutiska kunskaper som då lärdes ut avsåg klienter med en neurotisk personlighetsstörning. De klienter jag mött som socialarbetare ansågs mestadels ”tidigt störda” eller missbrukare, och lämpade sig inte för psykoterapi.[6] För dessa fanns istället mer jag- stödjande, uppfostrande och repressiva metoder. Detta frustrerade mig och jag tyckte jag svek de allra mest behövande. I psykodrama fanns ett annat synsätt. Moreno, psykiater och skapare av metoden, hade redan på 30-talet arbetat med psykotiska patienter med psykodrama.[7] Min psykodramalärare såg inte heller något hinder i att även ”tidigt störda” kunde påverkas och hjälpas med psykodramatiskt tänkande och metodik. Jag tilltalades av idéer där klienter istället erbjöds möjligheter genom samtal och övningar, att välja ett annat slags liv. Dessa erfarenheter formade mitt yrkesliv, där jag intresserade mig för och önskade att utmana svåra och ”hopplösa” klienter. Hos dessa personer mötte jag ett kaos och galenskap, vilket krävde kunskaper jag dittills inte hade mött att psykoanalytiska företrädare intresserade sig för. Freud kom även att arbeta med klienter med en neurotisk störning.

 

Människosynen i det dionysiska psykodramat.

Psykodramats ”gud” kan sägas vara guden Dionysos, kaosguden, från den antika grekiska mytologin. Vem var då denne gudom?

Dionysos, förvandlingens gud, representerar livet självt i den antika grekiska mytologin. Det gåtfulla oförutsägbara livet som kan kasta oss in i kaos, förtvivlan och få människan att söka sig till orgier och extas, ja alla situationer när vi inte längre har en kontroll över vad som ska hända. Dionysos var en gud som inte tillhörde Olympens tolv gudar, som alla kan sägas representera olika arketypiska[8] personlighetsdrag i människan. Han ärades årligen i stora dionysiska festspel som samlade tusentals atenare under fem dagar. Hans tempel var teatern, där de antika dramerna spelades upp under flera dagar för tusentals åskådare. Vad är det som offras till Dionysos? Jo självbilden. När människorna för första gången i västerlandets historia såg sina konflikter spelas upp på scenen, fortfarande högaktuella pjäser, kring allt vad människan brottas med som avund, makt, svartsjuka, döden, kärlek, övergivande, raseri, ödet och eviga existentiella teman, tvingades människan att reflektera över sig själv. Homeros, den store skalden, visade även atenarna att gudarna gick att ha en dialog med, något som dittills varit otänkbart under människans livstid.[9]

 

I Apollons tempel fanns Dionysos avbildad, eftersom grekerna ansåg det viktigt att inte förneka den dionysiska kraften för att lära känna sig själv. Vintertiden erbjöd Apollon sitt tempel till sin bror Dionysos.[10] Vid teatern satt även alltid den främste Apolloprästen på första raden vilket också betonade vikten av hur Apollon samverkar med Dionysos.[11] Genom en acceptans av extas från Apolloprästerna där Dionysos fick stå vid Apollons sida i templet i Delfi berikade dessa två perspektiv kraftspelet inom människan.[12] I dramat Backanterna av Euripides, spelades ett scenario upp där vansinne och galenskap bröt ut hos Kung Penteus och Drottningmodern Agave, när Penteus´ behov av att bevara ordning och kontroll gjorde att Dionysos och hans följe backanterna fördrevs från staden. Dramats sentens kan sägas vara att om människan enbart strävar efter kontroll och förutsägbarhet i sitt liv, när Dionysos förnekas, kommer människan att vara utlämnad när dionysiska krafter gör sig påminda, exempelvis genom sjukdom, död och separationer eller när människan söker sig till hänryckning och extas. Hon riskerar att bli vansinnig när smärtan drabbar henne.  Dramat kan även sägas visa hur leda och tristess skapar en dragning till dessa krafter, vilket kan innebära galenskap, exempelvis genom berusning och kärlekstörst. [13] Grekerna valde att kalla dessa tillstånd för Thea Mania, det gudomliga vansinnet.[14] I det dionysiska festspelet ägde en slags karneval rum med berusning och tillåtelse av sexualitet som annars var förbjudet. Denna extas sågs som en förutsättning för livskraft, vitalitet och kreativitet, men krävde reflektion och eftertanke som dramerna, tragedier och komedier, som spelades under flera dagar senare i festspelen innebar.[15] Hos Eriksson framställs istället dramat Backanterna ”som en religiös epidemi----där den dionysiska extasen få svepa bort all besinning och klokhet.”[16] Han beskriver dessutom aningslöst att ”Djur slets sönder och köttet slukades rått”[17] trots att denna beskrivning kommer ur ett drama eller en saga, nämligen Backanterna. Dessa antaganden om Dionysosenergin från en idéhistorisk tradition kan jag ställa mig undrande till hur man har förstått mytologin och visdomen från en tid när förnuft, reflektion och starka känslor av extas och förvirring respekterades och kunde berika varandra.

 

Människosynen

Hur kan då den dionysiska människosynen beskrivas? Begreppet är mitt och syftar till hur jag har förstått den antika grekiska synen på människan genom de dionysiska festspelen som årligen återkom i städerna och samlade tusentals människor. Synen innebär att människan är både förnuftig, men även ”vild” i sin existens vilket sågs som en tillgång. Den ”vilda” delen av människan kan ses som respekt för känslans betydelse att föra oss rätt i livet, samt idag även den evolutionsbiologiska kunskapen om hur människans hjärna har utvecklats under minst dem 200 000 år den moderna homo sapiens har funnits.[18] Förnuftet ensamt leder människan till ett slags högmod eller hybris, där synen på att livet själv kan kontrolleras och vara förutsägbart straffas. Logos hade inte ensamt värde, utan även mytologin samt människans behov av riter och extas uppmuntrades inom de ramar samhället ställde upp. Hybris var något som antikens greker starkt skydde. I myterna ledde detta ofelbart till att människan tvingades inse sin maktlöshet genom gudarnas ingripanden till skeenden som man inte trott skulle kunna hända. Denna dionysiska, vildhetens, energi är även en förutsättning för den skapande processen. Något nytt måste växa fram ur det som ödelagts/försvunnit i hur vi betraktade livet och oss själva. [19]

 

Den dionysiska människosynen i psykodrama.

Hur visar sig den dionysiska människosynen i den psykodramatiska metoden? I ett psykodrama talar man inte enbart om sina svårigheter, utan närmar sig svårigheterna genom teater och föreställande improvisationer, där huvudpersonen/ protagonisten, byter roll med alla andra roller.

Under ett individuellt handledningstillfälle, där jag är handledare, berättar Eva att hon har haft en dröm som gjorde henne starkt upprörd. Hon säger att drömmen handlar om alla svårigheter hon brottas med personligen och i arbetet. Eva berättar först sin dröm. Därefter iscensätter vi drömmen.

Hon är i en lägenhet där en stor grupp samlas som har haft ett gemensamt projekt. Där finns mellan 12-15 personer. Ledaren för projektet, Elisabeth, är i ett angränsande rum. Nu behöver gruppen komma vidare med ett nytt projekt. Eva, i drömmen, föreslår att man ska göra en runda där alla säger något om hur man just nu har det och vad som känns angeläget för dem just nu. Men en yngre kvinna protesterar starkt mot detta och tycker det är flummigt och ointressant. Eva blir väldigt upprörd och ber Elisabet om hjälp, men Elisabeth tycker inte heller att det är viktigt med att höra hur människor har det mer personligen. Eva vaknar i detta med en stark känsla av ensamhet, svek och upprördhet.

Drömmen spelas nu upp och Eva får spela lägenheten, sin antagonist (den kritiska unga kvinnan), samt ledaren Elisabeth, som dessa roller uppfattas av Eva i drömmen. Genom spelet och alla rollbyten blir Eva närmare de känslor som drömmen skapade. Hon blir dessutom lite förvirrad och vet inte riktigt vad som kommer att hända, eftersom jag regisserar och även föreslår ändringar i drömmens handling. Detta förvirringstillstånd och känslan av att inte ha full kontroll över spelet är att försätta protagonisten i ett visst dionysiskt tillstånd, som ännu mer kan förstärkas då psykodramat äger rum i en grupp med medspelare, som kan ta egna initiativ till handlingar utan att protagonisten fullt ut har kontroll över spelet. Ett spel kan även innebära att känslorna maximeras och stark sorg, vrede eller rädsla uppmuntras som skapar förvirring. Min tidigare lärare i psykodrama Leif dag Blomkvist, som starkt präglat mitt tänkande, skriver hur psykodramat kan beskrivas som en resa där ”the protagonist is in a psychodrama is also going through a Dionysian journey”[20]

 

Denna oförutsägbarhet samt att gradvis och medvetet utsätta personen för att inte ha en full kontroll över spelet, är att närma sig upplevelsen av att förlora sig själv, sin kontroll. Genom detta når medvetandet ny kunskap, där personen tränas på att inte bli rädd för denna dionysiska kraft, som ofta förknippas med att bli galen. Istället lär sig deltagarna att alltmer att lita på att det inte är farligt att inte ha full kontroll. Moreno, psykodramats skapare kallade denna förmåga att kunna handla utan kontroll för spontanitet, en förutsättning för att kunna vara kreativ. Han intresserade sig för hur människan ska kunna hantera livets överraskningar utan att dras in i förstelnad ångest och sjukdom. Spontaniteten är att vara i ett kreativt flöde och kan aldrig beordras fram eller uppstå genom att man följer en i förväg bestämd handling.[21] Detta ögonblick av överraskning som att få veta att man har en svår sjukdom eller att ens älskade lämnar dig kan liknas vid att Dionysos uppenbarar sig. Blomkvist skriver

Moreno founded his idea of spontaneity and creativity on the confrontation with the moment of surprise, which could be likened to the appearance of Dionysus. Moreno´s idea of ´the psychology of the moment´ dealt with the moment of creativity in which no warnings were given in advance and no predictions could be made.[22]

Jag tycker även att jämförelsen med att få orgasm kan vara ett annat exempel på vad det innebär att inte ha kontroll. Det går inte att handla på ett visst sätt för att nå orgasm, utan det krävs att ge upp sin kontroll, våga känna stark lust och att kunna ge sig hän.

 

Vad säger Nietzsche om Dionysos??

Nietzsche fascinerades starkt av och drogs till den dionysiska energin. Hans angrepp på den moderna människan utgår från hur civilisationen har förnekat denna kraft vilket inneburit att kulturen har utarmat livet självt och ”bedövat det mänskligas potential”.[23] Nietzsche ansåg att ”kaos föregår ordning, det vilda före det tyglade, mythos före logos, känslorna före förnuftet, detet före jaget”.[24] Samtidigt som Nietzsche motsatte sig den hegelianska dialektiken, att allt i tillvaron, tesen, förutsätter en motsats, antitesen, arbetade han med skarpa oppositioner i sin beskrivning av Dionysos och Apollon. Apollon var en av Olympens tolv gudar som grekerna älskade lika högt som Dionysos. Till hans tempel i Delfi vallfärdade grekerna för att få hjälp med sina liv av oraklet. Apollon innebär visdom, kunskap, vetenskap samt balans och jämvikt, något som sattes högt i Antiken, där besinning var eftersträvansvärt.[25] Nietzsche menade att det var ur deras inbördes kamp som Antikens kultur växte fram. [26] Han bejakade deras motsättning som avgörande för den antika tragedin, och såg snarare moralen versus livet som mer antagonistiskt. Livsbejakelsen, den dionysiska kraften, kontra livsförnekelsen, finns hos Nietzsche mellan Dionysos och Den korsfäste eller mellan Dionysos och Sokrates. Den senare motsättningen finns inte enligt Hallberg, som hos Platon citerar Sokrates på väg mot sin egen död.

Sokrates var en hängiven anhängare till Dionysos ´backanterna är enligt min uppfattning helt enkelt de som bedrivit filosofi på det rätta sättet. Under mitt liv har jag efter förmåga gjort allt för att bli en av dem; på all sätt har jag strävat efter detta, [27]

Nietzsche menar att människans vilja ska användas till att vara en kreativ och skapande människa och hon ”måste bejaka sig själv som ´konstnärligt skapande subjekt´.[28] Nietzsche ser att den dionysiska människan vågar gå mot strömmen och konvenansen, till skillnad från den människa som låter moralen fostra henne till att vara en i hjorden och bli en slav.[29] Något jag kan igenkänna i psykodramats metodik och filosofi, men där Moreno är mer religiöst inriktad. Slutligen vill jag citera Azar som skriver ”i sin utveckling från djur till ´ängel´ har själva livet kommit att framstå som osmakligt för henne.”[30] Min association går till hur jag genom åren kunnat möta psykoterapeuter på mina arbetsplatser som gråa, tråkiga och konventionella i sin iver att framstå som goda och ”färdigteraperade”.[31] En fälla som många av oss inom människovårdande yrken riskerar att fastna i.

 

Känslans betydelse

Den dionysiska erfarenheten är starkt kopplad till människans känslor eftersom förvirring, tappa kontroll, ge sig hän och extas innebär att förnuftet skakas om av starka emotioner.[32] Människan tycks alltid ha intresserat sig för sina känslor, så långt vi kan spåra skriftliga källor. Men från 1800 talet och framåt börjar ett avståndstagande till känslor alltmer att uppstå. Förnuftet tappar alltmer sin relation till emotioner som börjar bli sedda som lågstående och relaterade till djurens och kvinnornas värld.[33] Förnuftet ansågs alltmer vara den självklart bästa egenskapen.[34] Freud visade i sin teori att känslor är lika viktiga som förnuftets tankar samt att psykiska symtom hänger samman med våra drifter.[35] Samtidigt uppvisar Freud en viss motsägelsefullhet vad gäller synen på känsloutlevelse.[36] Tidigare i sin praktik lyfte Freud fram begreppet katharsis, rening, hämtat från den antika grekiska kulturen, vilket innebar att åskådarna renades genom att uppleva de känslor spelet framkallade, när de tittade på de antika dramerna under det dionysiska festspelet. Utlevelsen av den bortträngda affekten var en viktig del i behandlingen.[37] Senare upphörde Freud med detta.[38] Begreppet acting-out, eller utagerande, innebär att Freud var kritisk till när klienten utanför behandlingen genom olika handlingar undvek att närma sig sina plågsamma minnen, till exempel genom att plötsligt förälska sig istället för att syssla med sin psykoanalys. Begreppet kom senare att utvidgas till att även innebära en utlösning av inneboende spänningar.[39]

 

Psykodrama liksom flera av mer kroppsorienterade terapier som växte fram under 70-talet i Sverige kritiserades av psykoanalytiskt inriktade terapeuter just för att låta klienterna agera ut sina svårigheter i känsloutlevelsen. För mig har psykoanalysens företrädare, även inom grupp psykoanalysen som jag också är utbildad inom, en rädsla för den dionysiska energin. Den psykoanalytiska människosyn jag har mött visar behov av kontroll över starka emotioner och bidrog till att tämja livsflödet. Freud skriver ”Själva betoningen av budordet ´Du skall icke dräpa´ avslöjar att vi alla stammar från en oändlig räcka av mördare som hade lusten att döda i blodet”. [40] Människosynen bakom detta ser jag dels som typisk för en allmän europeisk idé under 1800-talet och början av 1900-tal, att ”vildar” var mer farliga, där kunskaper idag snarare visar en fredlig och välmående samlare/ jägare under nästan 200 000 års tid.[41] Men även idén att det vilda i betydelsen icke-förnuftsstyrd, innebär att det destruktiva och mordiska i människan bryter igenom.

Hur bemöter psykodrama processen? Min bild är att vi snarare försöker etablera en relation till emotionerna, också genom att de får visas och upplevas, som en slags träning i att kunna stå ut med starka emotioner och under kontrollerade former ”tappa sig själv”. En slags dans med Dionysos kanske jag skulle kunna säga, där backanterna, Dionysos kvinnliga följeslagare, blir en rollmodell att kunna bejaka längtan att få uppgå i extas, utan att bli galen, men även att stå ut med skammen och lidandets smärta som en förutsättning till kreativitet och ökad självkännedom.[42] Balansen mellan kaos som människan kastas in i och kreativitet är en grannlaga uppgift att kunna hantera både som professionell och som människa.

Jag uppfattar att min erfarenhet och kunskapen om dessa dionysiska processer, inneburit att jag kunnat arbeta i terapi med både ”tidigt störda” och missbrukare som kanske mer fångats i galenskap och förmått möta deras behov utifrån ökad förståelse och kunskap. Personligen har jag berikats och känner mig mer levande, som jag tänker har ett samband med min livssyn i detta avseende.

 

Etisk medvetenhet i den dionysiska människosynen

Hur kan etiskt medvetande utvecklas med detta tänkande? Krävs dygder, regler, plikt, konsekvensanalyser, diskursetik och/eller närhetsetik för att skapa den goda handlingen? Alltmer som jag skrivit denna essä har jag tänkt att etiken i första hand är att vara hängiven livet själv och den skapande processen. Livet som utmanar oss, kastar oss in i lidande och passion vi kanske aldrig hade förutsett, och där den aktiva viljan att växa och lära av livet innebär att bli mer etiskt medveten. Hos Sokrates, liksom senare hos Platon och Aristoteles betonas att det är genom förnuftet som människan vinner etisk insikt. [43] Sokrates beskrivs här mer ointresserad av känslans betydelse, än hur Hallberg framställer honom.[44] Aristoteles skriver om det goda livet som präglas av lycka. Ett liv som präglas av gemenskap, harmoni och balans samt moralisk klokhet, samt innehåller dygder hos människan såsom mod och besinning.[45] Det låter långt från den människosyn det dionysiska psykodramat innebär. Dygderna kan komma att bli just den moral som kan kväva livet och därmed skaparkraften som Nietzsche inriktade sig på. Aristoteles anser också att det ”hör till människans väsen att forma en politisk gemenskap.”[46] Där menar jag att den skapande processen är att kunna verka i både samklang med sig själv och den andre. Hur inverkar personens betydelse i den etiska handlingen? För Bischofsberger är det självklart att person och handling inte kan skiljas åt. Det finns inget som heter professionalism skulle jag vilja tillägga utan en person. Han citerar mystikern Mäster Eckhart från 1200-talet som skriver ”människan kan inte vara hel i det hon gör om hon inte är hel i det hon är”.[47] Något som den dionysiska människosynen ansluter sig till menar jag. Den person som vill vara levande och inte förvandlats till en moraliskt högstående ängel!

Etikprofessorn Ivar Asheim tycks vara inne på en etik som skulle skapa förutsägbara handlingar genom att bestämda attityder som behöver utvecklas. [48] En syn på människan som står i stark kontrast till ämnet för min essä, och återigen präglar synen på människan som en förnuftsstyrd varelse anser jag.

Filosofen McIntyre för fram tankarna om en dygdetik där våra handlingar måste visa vem vi också vill vara eller bli, samt att människans mål innebär ett bestämt tillstånd att leva här och nu. Han menar att dygderna inte enbart handlar om att handla gott utan att söka ett självförverkligande. ”Med ett sådant förhållningssätt till etiken kommer hela människolivet, inte bara de etiska handlingarna, i ett etisk ljus.”[49] Här tycker jag mig kunna skönja ett närmande till den dionysiska människosynen där livet själv äras. Frågan om hur vi tar ansvar för andra och i den meningen lär oss handla moraliskt ger Moreno sitt svar på med sitt begrepp tele.[50] För mig innebär den dionysiska människosynen i psykodrama att när livet själv äras har vi också ett ansvar för livet med andra, men inte på bekostnad av att jag tämjer och kväver mig själv för att passa in. Hur vi löser den knuten är en evig fråga.

 

 

KÄLL- OCH LITTERATUR FÖRTECKNING

Azar Michael, ”Den dionysiska(över)människan”, Red. Ekenstam C. & Johansson P. M, Människobilder, 10 idéhistoriska studier, Gidlunds förlag 2007.

Berg Lasse, Gryning över Kalahari. Stockholm 2007.

Bischofsberger Erwin, ”Människan som person och aktör”, Människosyner,

Etiska vägmärken 6. Statens medicinskt- etiska råd, Stockholm, 1994.

Ekenstam Claes, ”Den kännande människan”, red. Ekenstam C. & Johansson P. M, Människobilder, 10 idéhistoriska studier, Gidlunds förlag 2007.

Eriksson Nils, Den balanserade människan, Människobilder, 10 idéhistoriska studier,

Red. Ekenstam C. & Johansson P. M, Gidlunds förlag, 2000.

Hallberg Marie Clahr, Den gudomliga spegeln, Malmö, 1994.

Henriksen Jan-Olov & Vetlesen Johan, Etik i arbete med människor, Lund, 2001.

Marineau René F, Jacob Levy Moreno: 1889-1974, Father of psychodrama, sociometry and group psychotherapy, London, 1989.

Moreno Jacob Levy, Psychodrama vol.1, Beacon, 1977.

Moreno Zerka & Blomkvist Leif Dag & Rützel Thomas, Psychodrama, surplus reality and the art of healing, London, 2000.

Norman Johan & Ylander Franziska, Motöverföring - Om omedveten kommunikation,

Stockholm, 1999.

 

 

Otryckt material

Hemsida

Den Store Danske Gyldendals Åbne Encykoplädi http://www.denstoredanske.dk/Krop,_psyke_og_sundhed/Psykologi/Psykoanalyse_og_egopsykologi/acting_out, 2011-10-25,

 

 



[1] Kognitiv Beteende Terapi

[2] Analysen återupptas

[3] Red. Johan Norman & Franziska Ylander, Motöverföring - Om omedveten kommunikation, N & K, 1999, s. 7.

[4] En freudiansk försvarsmekanism där eget omedvetet psykiskt material tillskrivs den andre personen i en relation.

[5] Metoden omnämns hos Claes Ekenstam: ”Den Kännande Människan”, Människobilder, Red. Ekenstam & Johansson. s. 246.

[6] Idag intresserar man sig mer för hur psykodynamisk psykoterapi kan hjälpa alla typer av störningar.

[7] René F. Marineau: Jacob Levy Moreno: 1889-1974, Father of psychodrama, sociometry and group psychotherapy, London, 1989. s. 90.

[8] Arketyp, urbild, urtyp, ett nedärvt sätt att tänka och känna, http://sv.wikipedia.org/wiki/Arketyp

[9] Marie Clahr Hallberg, Den gudomliga spegeln, Malmö, 1994, s.148-161.

[10] Ibid.s.134.

[11] Samtal med Marie Clahr Hallberg. Hösten 2011.

[12]Nils Eriksson, Den balanserade människan, Människobilder, 10 idéhistoriska studier, red. C. Ekenstam & P. M. Johansson, Gidlunds förlag 2007,s.18.

[13] Hallberg.s.152-157.

[14] Ibid.s.154.

[15] Ibid.s.151.

[16] Eriksson s. 17.

[17] Ibid.s.17.

[18] Lasse Berg, Gryning över Kalahari. Ordfront, 2007, s.28.

[19] Eriksson.s.148-161.

[20] Zerka Moreno & Leif Dag Blomkvist & Thomas Rützel, Psychodrama, surplus reality and the art of healing, London,2000,s.86.

[21] Jacob Levy Moreno, Psychodrama vol.1, Beacon, 1977, s.47-150.

[22] Moreno & Blomkvist & Rützel, s.86.

[23] Michael Azar, ”Den dionysiska (över)människan”, Människobilder, 10 idéhistoriska studier, red. C. Ekenstam & P. M. Johansson, Gidlunds förlag 2007, s.144.

[24] Ibid.s.151,

[25] Hallberg, s. 129-139.

[26] Azar.s.156.

[27] Hallberg, s.157.

[28] Azar.s154.

[29] Ibid.s.155.

[30] Ibid.158.

[31] Mitt uttryck

[32] Claes Ekenstam, ”Den kännande människan”, Människobilder, 10 idéhistoriska studier, red. C. Ekenstam & P. M. Johansson, Gidlunds förlag 2007, s.245.

[33] Ibid. s.239.

[34] Ibid.s. 241.

[35] Ibid.s247.

[36] Ibid.s.248.

[37] Ibid.s.249.

[38] Ibid.s.251. Ingen förklaring ges till varför i denna text.

[39]Den Store Danske Gyldendals Åbne Encykoplädi http://www.denstoredanske.dk/Krop,_psyke_og_sundhed/Psykologi/Psykoanalyse_og_egopsykologi/acting_out

[40] Berg.s.320

[41] Ibid. s. 319.

[42] Hallberg, s.157.

[43] Jan-Olov Henriksen & Johan Vetlesen, Etik i arbete med människor, Lund, 2001, s.124.

[44]Hallberg. s.138.

[45]Henriksen & Vetlesen.s. 196.

[46] Erwin Bischofsberger, ”Människan som person och aktör”, Människosyner, Etiska vägmärken 6.Statens medicinskt- etiska råd, Stockholm, 1994, s.56.

[47] Ibid.s.52.

[48]Henriksen & Vetlesen. s.199.

[49] Ibid.s.195.

[50] Ömsesidig empati mellan två människor


RSS 2.0